Så var det fredag igen och dags för en ny gäst!
Den här tjejen, hörni.
Hennes språk är som ett böljande sidentyg och jag avundas hennes förmåga att kunna uttrycka sig. Den är magisk.
Alla stora förlag: HALLÅ!
Vem är först med att haffa henne?
Läs hennes inlägg och förbered er på att bli berörd.
Välkommen Anneli Stålberg!
Tack finaste Åsa för möjligheten att hänga med dig i din fredagssoffa. Som jag ha längtat.
När jag fick frågan visste jag precis vad jag skulle skriva om. Skrivande såklart. Om att börja skriva sent i livet. Om hur det känns att ge ut en bok. Om min stora passion för att skriva och hur lyckligt lottad jag känner mig över att få göra just det. Men… så kom livet emellan och jag kastades in i en berg- och dalbana av känslor. Lycka och sorg blandades våldsamt och mina tankar och känslor hamnade någon annanstans.
Våren var turbulent. Jag har en själ som nästan alltid längtar. Vidare. Till nästa hållplats i livet. Rörelsen är mitt bränsle, utan den blir jag rastlös. Utom när jag umgås med mina barn. Och när jag skriver. Så vi skulle tillbringa ett år utomlands, precis som vi gjorde för nästan tio år sedan. Vi skulle till Spanien, Fuengirola. Vår äldsta skulle ta ett sabbatsår innan högskolan. Våra andra barn skulle gå i svenska skolan. Äntligen skulle jag få ett helt år i Spanien ännu en gång. Förra gången vi var där hittade jag tillbaka till mig själv, till den jag var innan fyra älskade barn kom till världen. Jag började skriva. Det kändes som om jag svävade. Tills en dag i maj då äldsta sonen försiktigt meddelade att han helst ville börja skolan på en gång om han kom in. Hjärtat rasade i en hissnande fart. Tankarna rusade lika fort. Vilka var våra möjligheter nu? Stanna eller åka iväg utan honom. Hur mycket jag än längtade iväg och bort blev det ändå stanna. Att åka så långt bort kändes omöjligt. Jag skulle ändå bara längtat hem. Sedan hade vi ju tanken som grott hos både maken och mig, innan Spanienplanerna hade vaknat, att flytta med och bo i den stad där sonen skulle läsa. Min uppväxtstad. Tanken att få umgås mer intensivt med mina vänner där lockade. Äventyret att flytta, om än bara en bit bort, kändes frestande. En möjlighet till rörelse. Till påfyllnad av bränsle. Dottern ville stanna. Hon är trots allt 16 år, har sina kompisar och kom dessutom in på drömgymnasiet. Resten av familjen ville flytta. Det blev stanna.
Så kom studentdagen för vår äldsta. Vi hade en helt fantastisk dag och kväll fylld av firande och stolta ord. Enda smolket i bägaren var att pappa var på sjukhuset och kunde inte vara med. Han hade fått cancer, men vi hade fått veta att han hade 96 % chans till överlevnad, så vi var inte oroliga, även om det var tråkigt att han inte fick vara med och fira det första barnbarnet som tog studenten. Men oj, vad vi firade. Dagen efter fyllde vår lillkille 10 år, så festandet fortsatte. Dagen efter det var vi uppe hos pappa på sjukhuset och den nyblivna studenten var med och visade upp studentmössan. Oj, vad stolt morfar var. Han pratade med alla där på sjukhuset om det. Vi sa hej då, men vi skulle ju ses snart igen, innan vi åkte iväg på vår planerade New Yorkresa. Den som var belöningen för alla barnens kämpande med sina skolresultat, men framför allt vår äldsta som precis tagit studenten och dottern som gått ut nian med strålande betyg. Vår sista resa tillsammans på ett tag. Jag viskade, kämpa nu, i pappas öra. Det gör jag, svarade han.
Samma kväll kommer samtalet som förändrar allt. Pappa har gått bort. Allt faller. Hur? Varför? Hur är det möjligt, vi träffades ju för tre timmar sedan och han var glad, stolt och bara sig själv. Vi åker alla upp till sjukhuset där han ligger. Han ser fridfull ut. Som om han bara sover. Som om han bara skojar med oss. Men det är inget att skoja om. Läkaren och en sköterska kommer in och vrider om kniven i hjärtat ordentligt. Det fanns aldrig någon chans för honom. Hans kropp var full av cancer och vi fick veta att de övergått till palliativ vård. Tystnad. Centrifug i huvudet. Snurrar, snurrar. Men 96 % då? Vad hände med dem? Alla trodde vi visste. Någonstans har det gjorts ett helt galet misstag. Här och nu får vi det kastat i ansiktet. Mitt i sorgen blandar sig så många frågor att de inte får plats.
Två dagar senare åker vi trots allt, efter rådgörande med resten av familjen, till New York. Det visade sig bli en bubbla av någon så när frid. En frist. Det blev bra. Vi lyckads njuta av tiden i denna helt magiska stad. Hemma igen tog verkligheten vid igen. Begravningen var vacker, rofylld och fylldes av pappas själ. Och livet skymdes av en hel massa ”utan”. Utan på midsommar, utan på systers 50-årsdag, utan på sommaren och semestern och utan hans röst. En mamma som kämpar med en vardag proppfylld av ”utan”. Och vi försöker hitta svar på hur det kunde gå så fel med all information om pappas sjukdom, allt som tycks ha hamnat i luften och mitt emellan.
Själv drabbades jag av högt blodtryck och ångest. Jag blev helt enkelt påmind om döden och blev skräckslagen av tanken på att kanske behöva lämna mina barn. Värst var det på nätterna, plötsligt kände jag varje liten rörelse i hjärtat. Tänk om jag inte skulle vakna. Men livet måste levas och oavsett när och hur min tid på jorden är över så vill jag leva fullt ut så länge jag får. Så den ställtid jag haft sedan den 12 juni, då allt förändrades, börjar äntligen gå mot sitt slut.
Så var det ju det där med sonen som skulle flytta iväg. Just den här mammans mardröm. Jag som pussar alla barnen god natt varje kväll när jag lägger mig, vare sig de är vakna eller inte. Jag som inte kan tänka mig en skönare mer harmonisk känsla än den när alla barnen ligger välbehållna och säkra i sina rum. Det svåraste att leva med just nu är det delade hjärtat. Och ännu fler ”utan”. Jag tänker på de där vänskapshalsbanden där ett hjärta är delat i två och man har med sig en halva var tills man ses igen. Precis så är det, fast på riktigt. Att lämna en stor del av sitt hjärta hos äldsta sonen. Och känslan när man får åka till honom och delarna smälter samman igen. Den är obeskrivlig och jag känner mig hel igen. Tills jag måste åka igen. 25 långa mil bort. Tårarna kommer obevekligt. Min lilla stora kille. Min förstfödde, han som visade mig vad kärlek är på riktigt. Hjärtat delas i två.
Allt är som det ska vara. Tro inte annat. Jag önskar honom alla äventyr han kan hitta. All glädje och lycka i livet. Han kommer att klara sig alldeles utmärkt. Själv kämpar jag med allt det nya. Med känslan av att en del av mitt hjärta vandrar omkring i en annan stad.
Ikväll ska min 16 åriga dotter på sin första fest som anordnas av skolans elever i gymnasiet. And so it begins again!
Jag har medverkat i flera novellsamlingar och har skrivit romanen Glashjärta. Den där berättelsen om min passion för skrivandet hoppas jag få berätta en annan gång.
Lev livet fullt ut!
Anneli Stålberg ♥
Vill du veta mer om mig finns jag här:
facebook.com/anneli.stalberg.forfattare
instagram.com/annelistalberg